Någonstans i ditt företag, just nu, är det någon som säger det.
”Vi är i princip en standardvara på den här marknaden.”
”Vi är pristagare, det är kunden som sätter priset.”
”Vår produkt skiljer sig helt enkelt inte så mycket, så vi måste matcha konkurrenterna.”
De här fraserna sägs så ofta, hos så många B2B-tillverkare och grossister, att de har fått tyngden av en etablerad sanning. De låter som en nykter bedömning av marknadens verklighet. I själva verket är de något helt annat: ett beslut, förklätt till en iakttagelse.
Levitt förutsåg det här redan 1980.
I en numera berömd artikel i Harvard Business Review skrev Theodore Levitt rakt ut: ”Det finns inga standardvaror. Alla varor och tjänster går att differentiera.” Och han gick längre och hävdade att det vanliga antagandet (att konsumentvaror går att differentiera mer än industrivaror) är precis bakvänt. Industriprodukter, menade han, har mer utrymme för differentiering, inte mindre, eftersom B2B-köpare bryr sig om tillförlitlighet, ledtid, teknisk support, villkor, risk, integration och ett dussin andra saker som produktbladet aldrig fångar.
Fyrtiosex år senare har argumentet hållit anmärkningsvärt väl. Och ändå hörs frasen ”vi säljer i princip en standardvara” fortfarande i styrelserum och på säljmöten, oftast precis innan en rabatt godkänns.
Den självuppfyllande profetian
Tom Peters citerade en gång en vän som drev ett företag inom skogsindustrin, förmodligen så nära en verklig standardvara som B2B kommer. Vännen uttryckte det så här:
”Om du inte tror att din produkt är annorlunda eller bättre än konkurrenternas kan du vara säker på att den inte kommer att vara det. På ett eller annat sätt hittar du ett sätt att se till att den inte blir bättre.”
Det är mekanismen. Standardtänkande är ingen beskrivning av din marknad, det är en hållning till den. Och när hållningen väl har satt sig formar den tyst tusen små beslut. Säljarna slutar bygga värdeargument eftersom ”kunden bara bryr sig om priset”. Produktteamen slutar investera i differentiering eftersom ”ingen betalar för det ändå”. Ekonomi godkänner större rabatter eftersom ”det är bara vad marknaden gör”. Profetian uppfyller sig själv, en uppgiven baspunkt i taget.
Varje steg gör nästa steg rimligt. Loopen bryts bara där någon avstår från att ta sitt steg.
Dolda mästare, dold prissättningsmakt
Hermann Simon ägnade en hel karriär åt att studera medelstora tillverkare i industriella nischer som sägs vara standardiserade: specialfästelement, filter, industritejp, precisionskomponenter. Det han fann, och dokumenterade i Hidden Champions, är att de bästa av dem rutinmässigt tar 20–30 % högre priser än konkurrenter som säljer till synes samma sak. Inte för att deras produkter är magiska, utan för att de vägrade acceptera etiketten pristagare. De investerade i de delar av erbjudandet som köparna faktiskt värderade utöver specifikationen: lyhördhet, applikationsteknik, leveranssäkerhet och problemlösning.
Det var inte marknaden som gjorde dem till standardvaror. Det var konkurrenternas tänkesätt. Och de valde att inte haka på.
Frågan som är värd att ställa
Nästa gång någon i din organisation säger ”vi är en standardvara på den här marknaden”, behandla det som en hypotes, inte ett faktum. Fråga: vad skulle vi behöva tro om våra kunder, vår produkt och vårt sätt att sälja för att det faktiskt skulle stämma? Och: vad är det vi inte gör som ett företag som inte trodde på det här skulle göra i stället?
Svaren är oftast obekväma. Det är också där marginalen finns.
För det är inte marknaden som gör din produkt till en standardvara. Det är ditt tänkande.
